I skogen en vacker höstdag och handens värk/verk

ja, det är höst förra veckan så var den första frosten här. Vandrade idag lite med vännerna Alvin och Pierre i skogen bak huset där jag bor.

Ceremonikväll som SkallePer igår, söndag och sedan hoppade in i brödpacken för att en ordinarie personal är på semester. Jobbade mellan kl 02-7:30. Sov och väcktes av den underbara frågan: Vill du gå en skogspromenad?

Sunna dansar och smeker vackert träd.

Pierre tar bilder

Alvin gömmer sig och vill vara med på bild

Alvin leker med lummern

En spännande formation i ett nedfallet träd som Hackspett hade nyttjat som städ för sitt ätande.

Äring i trädets fallande och Spättens ätande

I Fullmåne om Kärleken

Under Fullmåne, med vacker medvandrerska samtalade vi om kärleken. Jag undrade:

Det är mig sagt att det inte går att älska andra om man inte älskar sig själv. Hur ser du på detta?

Efter några steg och hopp över leriga ställen i skogen svarade hon.

– Det är både och, upplever jag. Det går att älska, men förmågan att ta in kärlek är relaterat till självkärleken.

– Hmm sa jag, det var ingen nyhet inom min håg och minnet kom smekande med många tillfällen då samma tanke och upplevelse hade besökt mig men inte formulerats så tydligt. Det var befriande och spännande att möta detta från en annan källa.

Vi vandrade i stillhet en stund på stigen och blev bländade av Månes fulla sken. Håg och Minne dansade inom mig och belyste delar av mitt liv, mitt collage, av hur jag har hanterat kärlek i mitt liv och de områden i kollaget som fortfarande skriker efter att bli älskade, vill bli älskade NU. I den stilla nattvandringen så tillät jag mig enkom små stunder av upplevelser av dessa områden och i Måneljus och Natts stillhetsmörker bejaka kärleken som finns allomstädes, överallt, ständigt och jämt att fylla på lite i de områdena. Ord var överflödiga, tillförsikten om kärleksfylldheten är det viktigaste, mest grundläggande.

Förmågan att älska sig själv, att älska mig själv och ge ut kärlek ovillkorligt, fritt utan förväntningar eller förhoppningar är ett mål i livet, en strävan, ett utforskande som tränger in i existensens kärna och vibrerar i alla själsrum och delar. De områden i kollaget som fortfarande är i Nöd och som skriker efter bekräftelse vill jag fylla för att kunna vandra i skönhet, vandra livet i var andetag i Gifu inom och utom. Det innefattar mycket visdom i att se dessa och agera i att ge sig själv kärlek genom att vilja fylla på dessa områden. Lätt är det att det blir en rundgång mellan det skrikande behovet av kärlek, som innefattar att inte vara värd att älskas, och handlingar gentemot sig själv som skapar och fyller på detta skrikande behov. Det blir en negativ och destruktiv neråtgående spiral. Det skrikande behovet är som ett program som har en grundvärdering; att vi inte är värda att bli älskade för om denna värdering var en annan vore det lätt att ge sig själv kärlek och fylla på. Det tarvar Mod i rädslans och skrikets närvaro.

Allt detta pratade Månljus och medvandrerskan med mig om i tystnad medan leran fläckvis smekte skorna och natt fåglarna över sjön sjöng sina vårsånger.

Hej ! Hell du underbara Vår och Sunna som kommer tidigare för var dag!

Hej ! Hell du underbara Vår och Sunna som kommer tidigare för var dag!!!

Livet är spännande och omväxlande. Vårdagjämningen har passerat och en märkbar förändring finns i luften, det liksom pirrar och surrar av kraft, en potential som växer för att snart, snart så spricker knoppar och saven har redan börjat stiga innanför våra stående systrar och bröders hud efter vintervilan.

Sunna väcker och möter Dag tidigare varje dag som går, vi kan vandra med Sunna och Dag och Dags barn, naturväsen och andra väsen av alla de slag inklusive människorna vi möter. På våren så kommer vi mera ut ur våra bostäder, solbrillor kommer fram, caféer besitts utomhus, ännu med filtar om fikande människor. Inom SkallePer så maler det många tankar, många planer för sommaren och ljusets tid, så håll ett öga på hans hemsida och på gång delen.

Hemma igen efter 400 km

Hemma igen efter 400 km

Jaha
så var jag hemma igen framför datorn, med den tomma tallriken och thé muggen framför mig(det drack jag efter det lilla glaset med ekologiskt rött vin från vårt kära systembolag)
nu hag jag varit hemma snart ett dygn och hämtat Jerker från Tullinge, han var helt tom i energiförådet, men hade lite saft kvar i magen, med hjälp o kablar så sprang vi hem till Bromma tillsammans.
Alla mina hästar är inte hemma ännu efter hemkomsten från Spaninen och 400 km långa vandringen. Känns helt overkligt att ha dått en sådan sträcka. Mer än en månad har jag varit borta med Sylvianan. Från Pamploma till Santiago fast en del tog vi de runda fötterna till hjälp både de med gummi på och de av järn på rälls.
Vi gick från Pamplona till Hontanas, buss och tåg till Sarria coh sedan gick vi de 112 km till Santiago.
Men även om vi inte gick hela streckan på 737 km, dock en lång strecka är det och så mycket som hände under den dryga månaden att jag inte vet hur jag skall beskriva vad som har hänt. Men intyg på att jag har vandrat el Camino de Santiago har jag i alla fall fått!
Se Camino de Santiago